|
DEN FÖRLJUGNA KÖNSDISKRIMINERINGEN
Tjejer ska få vara tjejer, precis som killar ska få vara killar, det är min åsikt. De löjliga debatterna kring vad som är acceptabelt i könsrollerna har nått orimliga gränser.
Jag hör om folk som frekvent vägrar berätta könet på sitt barn bara för att de inte ska mötas på något speciellt sätt. Man anmäler företag, när tjejer i prinsessklänningar leker med dockor i samma reklamblad där killarna bär svarta riddarcapes. På grund av denna absurda besatthet riskerar vi att viktiga frågor drivs till bottennivåer.
Givetvis ska alla ha samma förutsättningar oavsett kön, lika lön för lika arbete. Men när man går ner i knähöjd för att riva upp barns lek och liv, då har det gått för långt. Vad gör det om din son gillar att dra vingarna av döda flugor när din dotter bara vill laga mat på sin röda BRIO-spis? Ta in flugorna i leken - låt sonen låtsassteka dem i stekpannan om det är så viktigt för dig (vore det min son skulle jag kanske oroa mig lite för att han vill plåga och tillaga insekter, även fast jag hört att de rackarna ska vara rätt rika på mineraler). Låt oss som inte är redo att offra våra barns lycka få ha ungar som tillåts leka med sådant som de av naturen är intresserade av.
Vad kommer det bli av barn som uppfostras med att man ska ropa diskriminering så fort något avviker från den politiskt korrekta mallen? Hur kommer de att kunna föra sig socialt som vuxna när de blivit drillade att tycka och ens haka upp sig på dessa skitsaker? Antagligen kommer de så småningom propagera för att vi alla ska raka av oss håret och gå i enfärgade kläder, så att ingen ska riskera att sticka ut och bli ojämställd. Vad är det egentligen för fängelsevärld som förespråkas? Acceptera att vi är olika, sluta avköna oss och bara lev istället.
Det finns inget ”rätt” sätt för ett barn att leka på. Det är vida känt att när vuxna försvinner utom synhåll går de flesta barn ifrån det förljugna till det normala, vad man än försöker lära dem.
KATASTROFUNDERKLÄDER
Man vet inte alltid i förväg när man kan komma att behöva visa upp sig i bara underkläderna. Och för vem. Tyngden ligger kanske mest på det senare när man talar om vikten att köra matchande under.
Du kanske krockar med bilen, ramlar ur en luftballong eller faller så illa i mataffären att du slår huvudet i hyllan med parfymfritt tvättmedel. Du blir körd till sjukhuset, där sköterskorna strippar ner dig och rullar in dig i ett undersökningsrum. Sedan ligger du där i dina jättefula underkläder framför den vrålsnygga läkaren och skäms.
Jag har för vana att ställa till med helt vansinniga scenarier i mina dagdrömmar, och just det här är något som stundvis plågar mig. De jag känner påstår att läkare inte bryr sig om vad man har för underkläder, eller om man ens har några. Jag utgår dock kallt ifrån att även läkare är riktiga människor. Människor bryr sig när halvnakna kroppshyddor fläks upp i ansiktet.
Min bakdel slutar aldrig att växa och det var länge sedan jag kunde säga att jag behövde en större bysthållare. Av den enkla anledningen shoppar jag nästan enbart trosor när jag springer runt på underklädesavdelningarna. Det gör att jag sällan matchar överkropp och underkropp när jag tar av mig mina vanliga kläder. Därav min ångest.
Felet ligger alltså i att jag har för små bröst. Jag kanske borde tatuera in den informationen väl synligt på handen, så jag kommer ihåg att berätta det för läkaren det första jag gör när jag vaknar upp ur koman? Eller så får de helt enkelt uppfinna en sån där robotdoktor som av förklarbara skäl inte kan se.
KONSTEN ATT VARA ANNORLUNDA
Så många eftersträvar att stå ut från mängden, att synas på ett sätt som ingen annan gör. Det är så skrattretande när det blivit ett undantag att beskriva sig enligt orden man hittar under kategorin vanlig och normal.
Samtidigt som många människor skulle sälja sin egen bullbakande mormor om det bara gjorde dem originella nog, så är det samma personer som bara vill vara en i gänget. Det har blivit en modefluga att må dåligt, både unga och gamla blir pillerknaprande zombies, och tjejer låter killar ta dem i prutten för att de inbillar sig att alla andra gör så. Det kan göra vem som helst med lite sunt förnuft helt mörkrädd.
Det handlar inte om mod när det kommer till att försöka vara annorlunda numera. Ingen reagerar längre om man går klädd i konstiga kläder, vansinnestuperat hår eller med en kropp helt doppad i tatueringsbläck. Alla kan starta en blogg och skriva provocerande texter, eller färga håret i en färggrann hårtoning från den lokala mataffären.
Jag bor med min man och våra gemensamma barn i en villa där volvon är parkerad på uppfarten. Oftast går jag klädd i hela(!) jeans och svart topp. Jag är mest udda. Jag vinner!
IDOLFEBER
Det är lite av årets höjdpunkt när Idol drar igång på hösten. Jag ligger dubbelvikt i tv-soffan och hånar tjejerna och killarna som hoppar på förnedringskarusellen. Med all rätt, eftersom de är så vansinnigt dåliga.
Hur många mossiga stenar finns det egentligen i skogen? För det är onekligen många av dem som det har lyfts på för att samla ihop alla dessa människor. Men det mest underhållande är inte de dåliga sångprestationerna i sig, utan att de här tjejerna och killarna verkligen tror att de är bra. Man kan inte låta bli att driva med dem. Det går inte.
Efter auditionturnén kommer fredagskvällarna med de riktiga tävlingarna, där tittarna tar över makten från juryn. Då får man gå över till att kasta skit på alla tondöva dumjävlar, som så ofta envisas med att skicka ut fel personer. Jag engagerar mig verkligen, lägger ner min själ i programmet, tycker och tänker högt varje minut av sändningstiden. Det är en ren underdrift att säga att jag blir helt nipprig när röstningsresultatet ska läsas upp.
Tidigare i år fyllde jag trettio år. Då tog mina bästa vänner med mig hela vägen till Stockholm där de köade med mig i två dagar för att jag skulle få sjunga för juryn. De påstod att det var upp till bevis för fröken Sandblom.
Jag röstades ut redan i första gallringsjuryn.
SKRÄMMANDE KÄNDISFASCINATION
Jag fullkomligen slukar självbiografier av kändisar. Det spelar ingen roll vad dessa människor är kända för, det är kändisskapet i sig som lockar mig, vilket är kittlande pinsamt att erkänna.
Det går inte att med ord förklara den här fascinationen. Jag vet inte själv varför jag tvingar mig att genomlida flera timmars plågsam läsning, gång på gång. Böckerna är nämligen ruggigt dåliga. Ingen kan påstå annat. Som läsare tar man ständigt på sig skämshatten redan i första kapitlet.
Den senaste i raden av kändisböcker jag inhandlat är ”Den nakna sanningen” av Linda Rosing. Jag fann boken i en secondhandbutik, vilket kan tyckas vara varning nog för att innehållet inte är tillfredställande. Men det går inte att kontrollera små korvliknande fingrar som lider av kändisabstinens. De måste köpa, köpa, köpa.
Boken har en detaljerad beskrivning om hur fröken Rosing planerar sin sexuella debut. Jag försöker verkligen förstå vad man möjligen kan vinna på att låta andra ta del av sådan ingående information. Linda skriver även om märkliga kukförlängarfasoner och om att sätta sig själv före sina barn. Resten av boken går i princip ut på att trycka upp brösten i ansiktet på läsaren och att stampa på de kändisar som hon uppenbarligen inte längre tycker om.
Vad är det för renodlade idioter som betalar för att läsa den här smörjan? Vilka är det som gör det möjligt för förlagen att fortsätta kräkas ur sig kändisböckerna, det ena så kallade verket sämre än det andra? Just det, det är jag som gör det. Mitt mellannamn stavas k-ä-n-d-i-s-k-å-t. | 