2007 var året då jag bestämde mig för att göra min blogg offentlig, efter att i flera år bloggat i en mer skyddad verkstad. Även om jag av den anledningen inte längre kunde vara lika privat så har jag verkligen älskat att ha en öppen blogg att avreagera mig i, och jag har varit ofantligt road av det gensvar som det många gånger har gett.

Jag kan erkänna att jag flera gånger valt att ta upp känsliga ämnen enkom för att väcka ilskna reaktioner. Jag blir verkligen fascinerad rakt in i benmärgen när främlingar slår bakut och med fula ord kommenterar mina inlägg, både för att visa sina åsikter i det aktuella ämnet och för att berätta hur lite människovärde de anser att jag har. Oerhört roligt. Samtidigt står jag för varje ord jag skrivit, även om jag medvetet dragit mina åsikter onödigt långt många gånger.

Nu har jag valt att stänga ner min blogg av två enkla anledningar. Den främsta för att jag helt enkelt inte hinner uppdatera bloggen flera gånger om dagen längre, vilket man måste om man ska ha en fullvärdig blogg. Den andra anledningen är att jag chockerande nog är underhållande. Det går visst inte hem längre. Nu ska man bara visa dagens ointressanta outfit eller berätta vad man har för pålägg på sina torra limpmackor. Några sådana inlägg skulle jag aldrig komma på tanken att publicera, och därför hade jag också bara ett hundratal hängivna läsare kvar nu på slutet.

Att jag väljer att göra en bok över de här inläggen som jag med lupp suttit och valt ut, är för att jag helt enkelt tycker att jag är så jävla rolig, och för att jag vill minnas de här åren även när jag är en senil pensionär. Skratta med mig, eller åt mig, vilket du vill.